I min slutuppgift i Pedagogistautbildningen har jag fördjupat mig i denna frågeställning. Varför har vi förskolor idag. Reggio Emilia har en idé om varför de har förskolor som skiljer sig från de ideér som finns och har funnits i Sverige. Som jag ser det är det ett av problemen i dagens förskolor. Bakgrunden till varför de finns? Här finns udrag från min slutredovining i Pedagogistautbildningen
Att konstruera Förskoleinstitutioner och
meningsskapande
Dahlberg
beskriver att förskoleinstitutioner sett ur ett socialkonstruktionisktiskt
synsätt är socialt konstruerade. Vad de är till för är vad vi som mänskliga
samhällsaktörer gör de till. Man kan då säga att det vi anser att dessa
institutioner är , det bestämmer också vad de gör och vad som pågår i dem. Diskursen om förskolan som ett hem kan relateras till en konstruktion av det
svenska samhället som en stor gemenskap, folkehemmet.
Den svenska förskolan kan man se att i
dess konstruktion finns producent som ett allmänt tema. De inrättas i första
hand då för att tjäna vuxna. Det är alltså platser där man hanterar barn för
att uppnå mål som är bestämda och önskvärda, platser där barnen utvecklas,
utbildas och tas om hand. Det blir rent metaforiskt en fabrik, en plats där små
barn behandlas för att reproducera en viss kunskapsmängd och dominerade
kulturella värden och en plats där man rustar de för att bli vuxna som ska
anpassas till samhällets behov. En annan
och alltmer framträdande konstruktion av förskolinstitutioner är som
affärsföretag som konkurrerar på en marknad för att sälja sina produkter.
Reggio Emilia ser sig själv som system för relationer och kommunikationbenägna
inom det större samhällssystemet och är länkad till sitt lokala samhälle med
föräldrar, familjer och lokala förvaltningar. Förskoleinstitutioner som vill bli forum i det civila samhället måste vara
öppna för alla, barn och vuxna och världen och får inte begränsas av kostnader
eller antagningskriterier. Malaguzzi säger att förskoleinstitutionen kan ses som en plats för gemensamt
liv och gemensamma relationer bland många vuxna och väldigt många barn.om kan
motverka ensamhet, likgiltighet och det våld som präglar det moderna livet och
vara en källa till socialt stöd.
I den
modernistiska diskursen söker man vissa tidlösa kriterier för kvalité i
förskolan. Denna ide räcker inte i en värld som består av mångfaldiga orsaker
och verkningar där man interagerar på ickelinjära sätt. Här krävs en helt annan
diskurs som innesluts i det postmodernistiska projektet. Här finns många olika
perspektiv, mångfald och komplexitet med. Den kallas diskursen om meningsskapande
som betonar meningsskapande i dialog med andra. Då det gäller institutioner för
barn handlar denna diskurs i första hand om att konstruera och skapa en fördjupad förståelse av
förskoleinstitutionen och det pedagogiska arbetet, dvs se innebörden i det som
pågår där. Varje
diskurs innehåller val samt bedömningar. Diskursen om kvalité talar om värderingsfria
tekniska val medan diskursen om meningsskapande talar om filosofiska val och
värdebedömningar om till större frågor om vad vi önskar för våra barn nu och i
framtiden.
Jag har i mitt
arbete besökt många förskolor här i olika områden i Göteborg och har haft många
funderingar om just hur vi konstruerar våra förskoleinstitutioner genom att ge
de en innebörd. Jag tycker att vi behöver diskutera det här för att vi kan då
alltså skapa vår tillvaro. Om vi ser det så är dessa institutioner tomma ända
tills vi skapar en relation till de. Frågan är då vad vi skapar för relation till
dessa idag.
Förskolorna idag är på många ställen
fantastiska med engagerad personal och barn. På många ställen ser jag däremot
att man skapar förvaringsutrymmen för barn som det förvånar mig att varken
föräldrar eller personal reagerar på. Kan det vara så att man har ett modernistisk
syn på tillvaron och faktiskt inte ser hur det förhåller sig. På en förskola i
ett av de hårdast drabbade områden, där det bor många människor som
verkligen skulle behöva en institution som är konstruerad för barn där de ska
känna sitt värde i samhället och förmågan att få bli ett kompetent barn. En av
de ställen jag var inne på och hälsade på en elev var en tillfälligt ihopsatt
lokal som skulle finnas i tre månader. Den hade kommit till för att det fanns
barn i kö och den regel som finns för att inte förskolechefen skulle få böter
var att dessa barn skulle erhålla en förskoleplats inom fyra månader. På denna
förskola fanns många små barn från 1-3 år med sina föräldrar där flera av dessa
var nyanlända och utan språk. Dessa barn skulle efter tre månader förflyttas
till sin blivande ordinarie förskola. Det som skrämmer mig mest är att inte en
förskolechef, personal och politiker säger stopp. Det här blir en liten fabrik för riktigt utsatta små barn
och deras lika utsatta och antagligen väldigt ensamma föräldrar.
På en annan
förskola hade man 21 barn på en övervåning i en förskola där de stora barnen
alltså 3-5 år fanns på övervåningen. När man skulle gå ut med dessa barn var de
tvungna att stå på ett led och gå nedför trappan. Personalen var stressade och
barnen likaså. För mig som stod vid sidan om och såg dessa treåringar på led
kund jag bara känna fabrikskänslan ännu en gång. På förskolor i centrala stan
har barnen bara stenplattor på en riktigt liten innergård att vara på. Utanför gården,
dit barnen inte får gå, med ett staket
mellan är gräs och träd som längtar efter små barnarmar runt sig.
Jag tror att vi
måste titta på Reggio Emilias sätt och
gå in i den socialkonstruktionistiska iden med föränderligt och en mötesplats
för mångfalden.När vi konstruerar förskoleinstitutioner bör vi se förskolorna som en förskola FÖR barn och en
del av något större vi har tillsammans, Jag tror att min roll som Pedagogista
är viktig som förmedlare av dessa tankar. Jag tror också att vi måste våga diskutera
dessa saker och ta det filosofiska valet vad vi vill ha för våra barn. I min
roll som pedagogista träffar jag många förskolelärare och barnskötare vilka jag
tror bör ha uppgiften att skapa en arena som är en del av hela universums
system som sammanbinder med gummiband som inte är fastlåst utan bjuder in mångfald och förändras. Om man tänker sig barnet i
centrum som de nya skaparna av hur vi vill att vår värld ska se ut i samarbete
med oss vuxna som iordningställer rummen för att tillsammans förändra världen
till något bättre. Med bättre tänker jag mig att man likt barnet värnar mer om
naturen, utvecklar den redan stora empatiska förmågan som barn redan har om de
ges möjlighet, skapar istället för att reproducera.
